Idag var min sista dag på McDonald’s. Jag har sett fram emot att — liksom min mor — kunna säga att jag jobbat ett år på Donken som ung. Rätt så coolt ändå. Men ett år räckte för mig. Det har varit en erfarenhet som jag kommer ta med mig livet ut och se tillbaka på med värme. Massa skratt har det blivit och en rad knasiga kunder har man haft. En kund jag aldrig kommer glömma är en gammal dam, skelande och jättesöt som kommer in minst en gång i veckan och beställer följande (ord för ord det hon säger varenda gång):
”Jag skulle vilja få be om en enklare hamburgare utan senap och ketchup och lök, bordsvatten med dubbla muggar, en liten latte utan lock och om du skulle kunna öppna burken åt mig?” Jag vet inte varför just det har etsat fast sig på minnet. Kanske för att hon var så gullig?

Häromdagen kom Jureskog in igen och beställde sin egen burgare av mig. Det var andra gången han beställde av mig och jag var lika nervös den här gången. Jag fick bara ut några få ord som fick mig att känna mig som världens fjant. Jaja, jag fick tummen upp från honom innan han gick i alla fall! Haha.

Anyways, back to me. Innan jag gjorde min sorti idag så beställde jag ett kramkalas av alla kollegor. När jag sedan hade kramat alla hejdå och gått in i omklädningsrummet så började tårarna att rinna. Det var som att hjärnan behövde en stund för att ta in det som just hände. Och även om det var känslosamt att säga hejdå så kom inte tårarna förrän jag stod inne i omklädningsrummet — då gick det upp för mig helt plötsligt att det här är slutet. Jag var inte alls beredd på att jag skulle bli så känslosam som jag faktiskt blev. Men jag fick ett riktigt fint avslut ändå så jag gick därifrån lycklig.