Jag är inne i ett sådant positivt skede i livet just nu. Jag kan inte minnas senaste gången jag känt mig såhär exalterad för vad livet har att erbjuda. Det är knappt så jag vågar erkänna mina lyckokänslor för mig själv för jag är rädd att de ska bytas ut eller försvinna.

Ärligt talat så har jag känt mig rätt nere ett längre tag nu, egentligen ända sen studenten, så att få en brytning i den dagliga rutinen i och med att jag fick nytt jobb har gjort en betydlig skillnad för mig. Efter att jag fick nyheten om nya jobbet så har det inte gått en dag där jag inte varit tacksam och känt ett litet lyckorus. Jag lyckades gräva mig upp ur min håla. Nytt jobb, nytt kapitel. Good riddance!

Det krävdes bara den där lilla brytningen så föll resten på plats. Jag uppskattar saker på ett helt annat sätt nu än tidigare, t.ex. mina kollegor. Nu är det bara 1,5 vecka tills jag slutar så jag tar vara på tiden bättre. Jag skrattar mer, vågar prata mer och har därmed kommit dem närmare. Vissa bättre än andra såklart. Jag har redan kramat min chef – som också har slutat – hejdå (svenskar måste väl vara de enda som kramar sin chef?) och det känns så sorgligt på nåt sätt, trots att jag bara jobbat där ett år. Men, som sagt, good riddance. 🙂

Här satt jag för drygt två månader sedan och tänkte på livet och hade ångest för att ledigheten snart var slut. Tänk om jag hade vetat då hur glad jag skulle bli bara två månader senare.