Tänk att jag, lilla jag, går sista året på gymnasiet. Snart tar jag studenten.
Jag kommer ihåg att när jag gick i lågstadiet så tittade jag upp med stora nyfikna ögon på alla dessa stooora människor som då gick i gymnasiet. Jag minns att jag undrade hur lång tiden kommer kännas, innan jag blir så där stor. Och jag undrade hur det kändes för dem, att vara så stor. Så vuxen.
Man såg inte gymnasieeleverna så ofta eftersom de var i en helt annan byggnad än oss, men då och då kunde man se dem i parken utanför skolgården eller påväg mot matsalen. De såg så fria ut, tänkte jag. Med ålder kommer frihet. Så tänkte jag.

Nu när sista året är här, är det nästan som att jag får nypa mig själv för att hänga med. Nu när jag går sista året och tänker tillbaka, så förstår jag ärligt talat inte var tiden försvann. Jag tänker tillbaka till mig själv i lågstadiet och alla mina stora tankar om äldre människor. Och nu är jag en av dem. Helt plötsligt bara. Det är så sjukt och jag mår nästan illa när jag tänker på det. Jag har ju liksom gått i samma skola från ettan fram till idag och det är läskigt att tänka att jag har gått där i större delen av mitt liv, och att våren 2015 så kommer det ta slut. Det kapitlet bara stängs en vacker dag. Sedan ut i det fria.

I mellanstadiet brukade jag se på gymnasiets utspring varje år. När alla studenter står där på trappan och ser så lyckliga ut så de skulle kunna spricka. Sen kommer studentsången. Sången som alltid går minst tio gånger för snabbt för att alla är så exalterade.
Jag såg dessa människor och tänkte att en dag kommer jag stå där. Lilla jag. Men oooooj, så långt kvar det är tills den dagen är kommen. Så kändes det då.

På min pappas sida är jag första barnbarnet. På mammas sida är jag det andra. Nu har jag totalt, nu ska vi se så jag räknar rätt, tio kusiner varav en av dem är äldre än mig. Trettio dagar för att vara exakt.
Jag har alltid sett upp till personer som är äldre än mig, och i min familj är det inte många som är det som inte räknas som vuxna, om ni förstår vad jag menar. Mina minsta kusiner har en massa äldre kusiner som de kan se upp till, och jag tror det kan vara rätt viktigt. Jag som inte hade det å andra sidan, fick pröva mig fram genom olika klädstilar och beteenden. Jag fick helt enkelt gissa hur man skulle vara, och det kan ju i och för sig vara en bra sak. Jag blev ju i alla fall originell. Men när jag tittar tillbaka så känner jag att på grund av detta så blev det en hel del experimenterande vilket slutade med en heeeeel del mindre bra resultat. Till exempel mitt smink och min klädstil, ehrm… Det gick från bylsiga mjukisbyxor och pappas t-shirtar till tighta strumpbyxor och minishorts och en hoodie. Plus någon löjlig jätte-odiskret rosett på huvudet. Mer än så vill jag inte avslöja för de som inte kände mig under den tiden.

Dessa ”resultat” gör kanske inte så mycket, det är ju bara att skratta åt idag, men en del av mig skäms lite. Det blev liksom lite väl mycket experiment som jag ser det. Jag hoppas bara att mina yngre kusiner kan lära sig av mina misstag, haha.

Tänk att alla mina kusiner ska bli stora och ta studenten…Det känns nästan ännu skummare än faktumet att jag ska det.