Jo då, jag lever. Alive and kickin’!

Idag var jag skrivsugen och vill skriva av mig lite. Det kan vara skönt o göra det ibland. Oftast skriver jag ju ner mina tankar i min dagbok, men det är tusen gånger mer bekvämt att skriva på tangentbord.

Jag såg idag dokumentären ”Meltzer och döden” som det har varit reklam för lite här och var. Jag har alltid haft lite svårt att ta Meltzer seriöst om jag ska vara ärlig, kanske just för att de gångerna jag sett henne har det varit i skämtprogram och dylikt. Men det var en jättefin serie och fina tankeställare hon hade satt igång, verkligen. Det fick mig lite att reflektera över hur man vill vara som människa och hur man vill uppfattas som person. Jag har så svårt att förstå människor som är så genom-bittra att liksom solen går i moln så fort hen går in i rummet. Man liksom bara känner hur man sjunker ihop och allt blir lite lite besvärligare bara för att hen besudlar ens omgivning med bitterhet.

När man jobbar i serviceyrket så stöter man på enorma mängder nya människor varje dag, och man interagerar med främlingar på ett sätt som jag annars utanför jobbet inte skulle känna mig helt naturlig i. Jag är en introvert och har svårt att känna mig bekväm med exmpelvis ögonkontakt, eller svårt att ens kunna starta eller upprätthålla en normal konversation. Småprata, liksom. Men jag försöker verkligen, och jag hoppas verkligen att andra ser det. Mitt mål är att folk som pratar med mig ska känna att våran konversation genomsyrar dem med en känsla av välvilja och öppenhet. Det låter lite diffust kanske, men för mig känns det viktigt. Det är viktigt hur man pratar med medmänniskor, och vilken känsla man vill lämna efter sig efter att konversationen är slut – om det låter logiskt? Jag vill ha en karisma som folk drar sig åt. Men det är ju lättare sagt än gjort, kanske.

Utan att nämna namn eller peka finger så finns det vissa människor i mitt liv som är lite mer framträdande i just bitterhets-auran. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt och framförallt onödigt, samtidigt som jag tycker att det är så oerhört fascinerande. Jag är väldigt mycket för att inte döma folk utan ha gett dem en chans, och jag älskar att tänka att det finns en orsak till att människor är som dom är. Beteenden i barndomen skapar beteenden som vuxen. Och det är nog det jag inte riktigt har kommit underfund med ännu, vilka slags beteenden som kan skapa bitterhet. Det väcker så många frågor hos mig, som att: märker man inte själv att man ger ut en dålig energi? Kan man inte känna på sig att man inte är omtyckt var man än går, och i så fall – vill man inte göra något åt det? När man som kund kommer in och alla i personalen tänker ”åhnej inte hon”, kan man verkligen verkligen inte känna av det då? Eller, är man så inne i sin bubbla så man stänger ut all empati och vänlighet? Jag vet inte. Det är nästan så man skulle plugga till psykolog eller liknande bara för att man skulle vilja förstå människor på ett mer logiskt plan. Om det nu är möjligt.

Nej, nu hörrni. Nu ska jag laga svampsoppa. Om den blir god, det återstår att se!